Efter åsikter av vänner som tycker att jag inte har npf eller att dem ens existerar var jag tvungen att skriva av mig.
Nånting som jag tror att människor som inte har en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning behöver förstå.
Oavsett om man tycker att dem finns eller ej som ett funktionshinder eller syndrom så finns svårigheterna för människan, för individen. Sen vad det är för benämning på hindret/syndromet kan kvitta.
Jag kan däremot anse att vi hade kunnat vara fullt arbetsdugliga/skoldugliga trots våra svårigheter om samhället varit annorlunda. Så ska vi ha diagnoser eller är det samhället som borde vara mer individanpassat??
Antingen vill man inte erkänna att vi har några diagnoser, för de existerar inte, eller så är vi bara lata och borde pigga upp oss. “Ta en promenad”, “du borde göra yoga”, “motionera så blir allt bra”… jo man har hört allt å lite till.
Man klagar på att fler å fler får diagnosen… hurra!! Säger jag för är vi fler så kanske samhället kan börja anpassa sig efter oss och inte den övervägande normen.
Samhället precis som skolan är skapad för “normen”. Alla vi andra ska ju bara rätta oss efter dom. Trots att vi tänker, aggerar och lever helt annorlunda.
Om vi med npf hade fått jobba med något vi brann för, för då kan vi faktiskt vara grymt bra å effektiva, med dem tider vi själva mår bra av hade vi kunna lyfta detta samhället till något bättre.
Jag tänker… inte utveckling och framsteg i forskning om add/adhd/autism m m. Jag tänker: JOBBA FÖR EN UTVECKLING SOM GÖR SAMHÄLLET ANPASSAT FÖR ALLA INDIVIDER.
Inte ett samhälle som får vissa grupper att känna sig mindre värda och odugliga.
Men det är ju bara mina tankar… fast jag har nog alltid haft önskan att förändra världen till det bättre på nått sätt och individnivå är inte rätt sätt att nå målet! Punkt!!
För ett förstående och uppskattande samhälle.
thefightformylife 