Samhället från en npfares perspektiv

Efter åsikter av vänner som tycker att jag inte har npf eller att dem ens existerar var jag tvungen att skriva av mig.

Nånting som jag tror att människor som inte har en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning behöver förstå.
Oavsett om man tycker att dem finns eller ej som ett funktionshinder eller syndrom så finns svårigheterna för människan, för individen. Sen vad det är för benämning på hindret/syndromet kan kvitta.

Jag kan däremot anse att vi hade kunnat vara fullt arbetsdugliga/skoldugliga trots våra svårigheter om samhället varit annorlunda. Så ska vi ha diagnoser eller är det samhället som borde vara mer individanpassat??

Antingen vill man inte erkänna att vi har några diagnoser, för de existerar inte, eller så är vi bara lata och borde pigga upp oss. “Ta en promenad”, “du borde göra yoga”, “motionera så blir allt bra”… jo man har hört allt å lite till.

Man klagar på att fler å fler får diagnosen… hurra!! Säger jag för är vi fler så kanske samhället kan börja anpassa sig efter oss och inte den övervägande normen.

Samhället precis som skolan är skapad för “normen”. Alla vi andra ska ju bara rätta oss efter dom. Trots att vi tänker, aggerar och lever helt annorlunda.

Om vi med npf hade fått jobba med något vi brann för, för då kan vi faktiskt vara grymt bra å effektiva, med dem tider vi själva mår bra av hade vi kunna lyfta detta samhället till något bättre.

Jag tänker… inte utveckling och framsteg i forskning om add/adhd/autism m m. Jag tänker: JOBBA FÖR EN UTVECKLING SOM GÖR SAMHÄLLET ANPASSAT FÖR ALLA INDIVIDER.
Inte ett samhälle som får vissa grupper att känna sig mindre värda och odugliga.

Men det är ju bara mina tankar… fast jag har nog alltid haft önskan att förändra världen till det bättre på nått sätt och individnivå är inte rätt sätt att nå målet! Punkt!!

För ett förstående och uppskattande samhälle.

image

Advertisements

Kampen/The struggle

Hela mitt liv har jag fått kämpa. Kämpa för att finna vänner jag mår bra att vara med. Kämpa för att orka med ensamhet. Kämpa för att orka med människor. Kämpa för att orka med mina känslor. Kämpa för att orka leva.

Jag vet inte vad av mitt kämpande som beror på att jag har en högsensitiv personlighet eller vad som beror på min ADHD eller min autism. Eller vad som helt enkelt beror på mina dåliga livserfarenheter. 

De flesta människor jag mött i mitt liv har på något sätt sårat, skadat eller påverkat mitt liv och mitt mående negativt. Alla har sin egen agenda och mål och tyvärr känns det som många är villiga att trampa på andra för att komma dit. Det är svårt för en människa som jag att leva i en verklighet där alla sätter sig själv i första rummet. 

Både min starka sida och mitt största problem i livet är just detta, min empati. Jag bryr mig mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv. Jag prioriterar att hjälpa andra istället för att ta hand om mina egna behov. Å när de människorna inte har behov av mig längre eller min hjälp står jag där tom, ledsen och ensam. När jag sedan sträcker ut en hand, behöver någon att prata med eller liknande så finns det ingen som ställer upp. Samtidigt så känner jag en känsla av att vara fullständig när jag hjälper andra. Jag mår bra av det. För stunden iaf.

Många har sagt till mig att känna mindre, hålla inne mina känslor, att inte vara den jag är. Vilket i sin tur ökar på min ångest och känslan av att det är fel på mig. Känslan att jag borde vara på något annat sätt för att passa in i samhället.

Jag lider av minnesförlust, dålig koncentartion, ångest, oro, ingen fysisk eller mental ork, svårt att ta till mig ny information m m. Min dag är fylld med misslyckanden som får mina “problem” att förvärras.

Det är för dessa anledningar jag kände att jag behövde skriva av mig. Då ingen i min närhet som förstår hur jag mår och då det inte finns någon som stöttar mig i min resa. Jag skriver inte för för att få sympati utan för att bli hörd.

——–

All my life i had to struggle. Struggle to find friends that i felt good to be around. Struggle to cope with the feeling of loneliness. Struggle to cope with people. Struggle to cope with my emotions. Struggle to keep on living.

I dont know which of my struggles is connected to my high sensitive personality, my ADHD, my autism or my bad life experiences.

Most people that i have met in my life has in some way hurt, injured or effected my life or my mental health negatively. Everybody has their own agenda and their own goals and unfortunately it feels like a lot of people are willing to step on others to get there. It’s hard for a person like me to live in a reality where everybody puts them self first.

My empathy is both my best quality and my biggest problem in life. I care more about other people than I care about myself. I prioritise helping others instead of taking care of my own needs. And when those people dont need me anymore or my help Im left with a feeling empty, sad and alone. When i do reach out and need someone to talk to there is nobody there standing by me. At the same time i do feel a feeling of fulfilment when i help others. It makes me feel good. At least for the moment.

Many people have told me to feel less, to keep my feelings inside, to not be the person I am. Which leads to more anxiety and the feeling that something is wrong with me. The feeling that i should be different from who I am to fit in to society.

I suffer from memory loss, lack of concentration, anxiety, worry, no physical or mental energy, difficulty to take in any kind of information etc etc. My day is filled with failures that get my “difficulties” worsened.

Its for these reasons I felt I needed to get it down in writing. Since nobody that is  close to me understand how I feel and since there is nobody who is supporting my journey. I dont write to get sympathy but to get heard.